Mörker 2012-11-30

November är en mörk månad. Det är en tid för begrundan över tiden som gått och återhämtning och samling av ny energi för den kommande säsongen. Det är en del av den naturliga processen och kretsloppet av födelse, tillväxt, blomstrande, avtagande och död.

Nu när vi bor på landet är mörkrets närvaro synnerligen påtagligt. Jag har hört många arbetskamrater och bekanta beklaga sig över det, många känner sig nedstämda och nedtyngda. Jag tänker mig att det har att göra med det moderna livets bekvämligheter, att vi på några generationer har lärt oss att ta för givet att ständigt ha det ljust och varmt i våra livsrum. När jag har bott i större städer har jag sällan varit medveten om det kompakta mörkret och sällan reflekterat över ljuset från, eller snarare frånvaron av ljuset från, stjärnor och månen.

Att bo på landet i det mörkaste november är väldigt mycket som att bo i en säck. Som barn skrämdes jag av mörkret och kunde springande ta mig hem från bussen i rädsla för det okända bakom stora stenar. Nu vandrar jag i förundran över tystnaden och himlens storhet. Jag ser spännande skuggor och skepnader av ting som i dagsljus är vardagliga. Det rasslar och knäpper och glimmar till ibland. Stjärnornas mångfald överväldigar mig och jag börjar minnas namnen på konstellationerna. Jag vill lägga mig ner på marken och känna mig som ett med alltet och bara titta och titta och uppleva.

Jag har valt att bo på landet och arbeta med att hitta en hållbar omställning från vårt oljeberoende samhälle till något annat som är mer i harmoni med världsalltet. Vi kan aldrig gå tillbaka till det som varit, men jag tror att vi kan gå framåt och hitta till någon sorts enkelhet som gagnar oss som varelser. Det känns i ryggmärgen när jag går i mörkret och stjärnljuset, det talar till mig i rassel och prassel. Jag andas in den friska luften och ser tiden an. Om jag gör min del kommer det att bidra till helhetens goda. Min inre glöd och passion visar vägen in i framtiden och naturens rytmer och skeenden anger tempot. Jag känner mig hel och verkligt levande.

Det här inlägget postades i Blog. Bokmärk permalänken.